...for att anvanda Dr Albans bevingade ord. Forsta veckan till anda i staden pa det goda hoppets udde. Varldens ande eller varldens borjan, beroende pa hur man ser det. Nar jag satt pa stranden vid Camps Bay haromdagen kandes det mest som det senare. Atlantens vagor slog in over klippor och kritvit sand, och tog med sig lite kyla fran antarktis glaciarer (de som forfarande finns kvar).En vecka, fyra hostels, och flipflopskav mellan tarna. Lakarna pa Groote Schuur Hospital (eller Hrrraate Skyyr, som Alan idag larde mig uttala det) har tagit emot mig med oppna armar, och latit mig inspektera alla myoklonier, neurofibrom och Guillame Barre-pareser som gatt att uppbada pa avdelningen. 25% av alla patienter har HIV, det finns ingen handsprit pa avdelningen och journalerna skrivs for hand. Men MR-undersokningarna gar pa lopande band och neurokirurgerna lagger intracerebrala stent varje dag.
Kapstaden ar ungefar lika schitzofren som dess storsta sjukhus. Kostymer, barfotabarn och manniskor som bar saker pa huvudet. Skyskrapor och platskjul, halal-restauranger och ekologiska butiker. Det ar fullstandigt fantastiskt forvirrande och fascinerande.
I helgen har jag surfat min forsta vag dar atlanten moter indiska oceanen, fatt avbryta namnda surflektion pa grund av haj-alarm, simmat med pingviner och atit gudomliga calamaris i Kalk Bay.
I veckan som kommer ska jag fortsatta njuta under den afrikanska solen, lara mig mer om subaraknoidal-blodningar, kurera min forkylning, ta fler surflektioner, och kanske skriva ett till, mindre prosaiskt blogg-inlagg.
Tills dess ska ni veta att jag saknar er. Kram Jessica
Det är coolt. Det är stabilt. Alla vi längtar efter sommaren.
ReplyDelete