I Mugabeland

Pa denna resas sluttamp har jag nu antrat mitt sjatte afrikanska land, Zimbabwe. Zimbabwe leds som bekant av Robert Mugabe, 83 ar gammal och frisk som en notkarna. Pa vag fran busstationen haromdagen pekade Phil ut diktatorns muromgardade hem, kanske befinner jag mig just nu bara ett par kilometer ifran honom. Om han nu ar hemma det vill saga, enligt en artikel jag laste igar i (den forvanansvart frisprakiga) tidningen spenderade Mugabe och hans entourage 50 miljoner USD forra manaden pa resor. Det motsvarar enligt samma artikel kostnaden for HIV-mediciner till landets samtliga smittade under fem ar.

I fredags akte Pontus hem till gurk-staden igen efter tva veckor i Malawi. Tillsammans har vi undersokt  vad man kan byta sig till for ett par shorts vid den stora sjons vita strander i Cape McLear, skrivit en sang om landet Malawi och tittat pa flodhastar och tjuvfiske fran en kanot. Vi anammade det afrikanska tempot, laste bocker, riskerade livet pa andlosa resor med diverse fallfardiga fordon och hann anda pa det hela taget med valdigt mycket. Vi gillade nastan alla Malawier forrutom president Dr Bingu. Vi misstanker namligen att det ar hans fel att det ar stromavbrott nastan hela tiden, att koerna stracker sig hundratals meter fran bensinstationerna och att det inte finns choklad att kopa i affarerna.

Marknad i Chipata, Zambia

I Zambia agnade sig forra presidentens fru tydligen at sadana har hedervarda andamal.

Jag lamnade Pontus i vild forhandling om priset pa en taxiresa till flygplatsen och satte mig pa en buss mot Zambia. 1,5 dygn, fyra bussresor och en natts somn i en parkerad buss senare anlande jag Livingstone vid Viktoriafallen. Det ar den torra sasongen nu, vilket innebar att Zambezi-floden kastar ner betydligt mindre vatten for fallen an under den blotare delen av aret. Eftersom man inte riskerade att bli bortskoljd kunde man dock promenera langs kanten av fallen medan eftermiddagssolen gjorde regnbagar i dimman fran de dundrande vattenmassorna, och sedan bada i en pool nagra decimeter fran avgrunden (se bildbevis).

Bildbevis

Fallen sett fran Zimbabwe (inte helt latt att halla Pontus kamera torr)

Efter denna blota eftermiddag spenderade jag en blot kvall pa den lokala puben med min guide Kelvin och hans vanner. Dagen darpa promenerade jag over bron in i Zimbabwe, dar jag tog mig en titt pa fallen fran andra sidan innan jag satte mig pa…en till buss. Sa smaningom hamnade jag  pa sa vis har i Harare hos min kompis Phil.

Jag traffade Phil pa Zanzibar for tva ar sedan, och efter att ha kommit over den initiala chocken att han inte tror pa evolutionen insag jag att han ar en fantastisk jolly good fellow. Phil jobbar som professionell jagare och guide. I hans tradgardsskjul trangs torkat buffalokott med elefantbetar samt diverse illaluktande skinn, och jag ar numera den stolta agaren till ett halvt elefantora. Fran den kritvita forortstillvaron som jag tillbringar har kanns Harare fantastiskt civiliserat. I kopcentret pa andra sidan den taggtradsbekladda muren som omgardar bostadsomradet kan man kopa allt man onskat sig sen man landade i Afrika, jag kopte god choklad.

I Harare har jag sett min forsta afrikanska teaterforestallning, en komedi om otrohet. Faktiskt ganska bra.

Om en vecka landar jag i norra upplands strilande novemberregn, sa det har ar sannolikt sista inlagget innan jag sager hejda till Afrika for den har gangen. Men snarare forr an senare kommer jag tillbaka. 

Inte for mzungu-terrorn, den enformiga maten, de hopplost gropiga vagarna pa bussar proppfulla med manniskor och getter eller de standiga kristna omvandelseforsoken. Inte for kaoset. Eller jo, kanske for kaoset, friheten och aventyret. Laglosheten och mojligheterna. Musiken som dunkar ur daliga hogtalare, dansande barn och gamla tanter. Solen, horisonten, savannen och havet. Pa aterseende. 

Mallalalawi

Sandra har akt hem och jag ar kompislos igen. Eller mellan kompisar faktiskt, pa mandag kommer Pontus. Tills dess far jag noja mig med att skriva ner alla makalosa saker i min trasiga lilla anteckningsbok istallet for att skratta tillsammans med nagon. De har sakerna hade jag och kompisen skrattat at den har veckan:

- Killen bakom mig pa den 16 h langa bussresan fran Nairobi till Dar Es Salaam som spelade "My love" med Westlife (...so I say a little prayer, hope that dreams will take me there..) fyra ganger pa raken, hogsta volym, pa sin mobiltelefon.

- Nar min malawiska stolsgranne Dorcas pa bussen till Mbeya berattade att hela varlden snart skulle ha en och samma valuta (dollar) och ledas av en enda man (paven).

- Nar det pa samma buss helt plotsligt, i en by mitt i Tanzanias ingenstans, klev pa 15 nepaleser.

- Konversationen som sedan foljde mellan Dorcas, nepalesen Abhay och mig. Dorcas forsokte envist beratta sanningen (att det finns en enda allsmaktig gud) for en ateist och 15 hinduer, daremellan sjong vi malawisk gospel och nepalesiska visor samt avhandlade vilka nationaliteter som egentligen ater ormar och grodor.

- Den 1,5 x 2 m stora affischen forestallande Britney Spears' tonariga urringning som dominerade lobbyn pa upmarket-hotellet i Songwe vid Tanzania-Malawi gransen.

- Nar minibussen till Mzuzi med ungefar dubbla antalet tillatna passagerare insag att det lag en poliskontroll langre fram och valde att ta en 25 min lang avstickare pa en slags traktorvag (/stig) over majsakrarna.


- De tva overvintrade innehavarna av hostelet i Mzuzi som ser ut och luktar som att de inte har varit nyktra sedan 1978.

- Dagens lunch, nzima med offals. Nzima ar den gamla vanliga majsgroten, offals visade sig betyda inalvor.

Mitt Afrika...

...laser jag och Sandra just nu, av Karen Blixen. Den ar fantastisk, full av blankande prosa och skarpa iaktagelser, och har bidragit till att vi bada har utvecklat en mild besatthet av kolonialkvinnan Blixen (inte att jamfora med Sandras tidigare Hemingway-besatthet som tvingade ivag henne pa tjurfaktning). Nar man sitter pa en matatu och laser Out of Africa (som tydligen gavs ut i Sverige under den faniga titeln 'Min Afrikanska Farm') maste man ibland titta upp och kasta en blick ut genom fonstret. Karen Blixen beskriver ju landskapet vi fardas igenom, och gor det pa ett satt som far en att skammas over att man inte standigt beundrar dess skonhet. For nar man val har lamnat stadens korrugerade platskjul bakom sig kastar Akaciatradens sina skuggor over savannen, bergen far tio olika bla nyanser i solnedgangen och Zebror kastar sig ibland over landsvagen.

Nar man inte laser bocker eller beundrar utsikten fran matatufonstret hander det att man konverserar med sina medpassagerare. Dessa pratstunder ar ofta de mest larorika afrika-erfarenheterna. Jag har diskuterat korruption (som Kenyanerna alskar att hata, samtidigt som de alltid har 100 shilling i fickan for att muta parkeringsvakten), aktenskapet, omskarelse och religion (nar man sager till en Kenyan att man inte tror pa Gud far man alltid hora ett underbart hjartligt skratt - jag tror inte att de kan greppa fenomenet ateism).

Pa vagen till Kericho dar vi befinner oss nu satt jag brevid en man som bor i en fattig forort till Nairobi. Dit flyttade han och hans familj 2007 efter att hans hus och shamba (liten farm) i Kericho blivit nedbrant av grannarna i det sa kallade post-election-violence. Han delar ode med tiotusentals Kenyaner som fick lamna sina hem pa grund av att de bodde i omraden som dominerades av en annan stam an de sjalva tillhor. Manga av dem bor i sa kallade IDP(internally displaced person)-camps, och hankar sig liksom min medpassagerare David fram pa dagjobb. David och jag pratade om elektriska tag, prutning och hemgift. Han berattade att han skulle ga pa en begravning i Kericho, och att det har var forsta gangen sedan 2007 som han atervande till sitt tidigare hem.

Sedan sist har jag och Sandra varit i pa safari i Samburu. Vi sag alla de vanliga safari-djuren, och nagra ovanliga. Om ni tycker att giraff och zebra ar sagodjur skulle ni se gerenuk, oryx och genet. Med i safaribilen foljde aven ett belgiskt biologpar, vilket fick foljden att vi nu vet namnet pa (och har studerat i kikare) de flesta av savannens sparvar. Vi har bilder pa allt detta underbara, men inte tid att ladda upp dem.

Den har veckan har vi akt mycket matatu, och pa sa vis tagit oss till Kakamega forest (dar Sandra beundrade annu fler faglar medan jag akte matatu tillbaks till Nairobi for att ordna passet pa den antligen oppnade ambassaden) och sedan till Kericho. Kericho ar huvudstad i Kenyas teodlingsdistrikt, och idag har vi besokt det bedagade te-hotellet och fatt en tur bland teodlingarna.Tre dagar kvar nu innan Sandra aker, och sannolikt ska vi besoka nagon slags sjo.

Veckans swahili-glosa ar 'pole-pole'. Pa kenyansk engelska aven 'slowly by slowly'. Betyder typ 'ta det lugnt', och anvands med fordel nar man lite indirekt vill tala om att nagot kommer ta lang tid, som t.ex var te-guide idag nar han bad oss vanta 20 min (det blev forstas 2 timmar).

Kwaheri!

Jessica (och Sandra)

Tisdag hela veckan och det som hande dessforinnan

Forra veckans Swahili-glosa var ju som ni kanske minns "hakuna matata", ett uttryck som (inte helt sanningsenligt) moter en nar man halsar pa trevliga kenyaner; "Kenya is peaceful country, no problems". Den har veckan har Kenya visat oss hur mycket matata hon i sjalva verket bar i sitt skote.

Senast ni sag oss var vi i italienarnas home away from home. Dar larde vi kanna Mary som jobbar som clinical officer pa Malindis lilla lasarett dar vi fick en rundtur.

Den har mannen hade brutit benet och lag i strack, men han var lika glad for det. Sandra var lite mindre glad nar hon dunkade huvudet i strackstallningen.

  

Nasta anhalt pa resan var Mida creek, en djup vik dar indiska ocenanen tar en liten paus pa vag ner mot Mombasa. Dar ligger ett eco-camp som drivs av invanarna i byn Mida som tillhor Giriama-stammen. Vi installerade oss i var basthydda, blev medbjudna pa begravning och fann oss helt plotsligt med en mugg kokosnot-vin i handen, dansandes kring en grav. Har skulle jag kunnat inflika en fantastisk bild pa begravningsfest under vajande palmer, men odet ville annorlunda. 

Mida creek

Apor bland ruinerna

Vistelsen i Mida inneholl aven en promenad over vikens sandbotten i skymningen dar vi kryssade mellan krabbor och hoppande grodfiskar och fick smaka mangroveostron, samt ett besok i ruinerna efter den glomda Swahili-staden Gede.

Sa var det dags for Mombasa, Kenyas nast storsta stad, full av kryddor, Kat och tjuvar. En av de sistnamnda tog sig in i vart hotellrum redan nagra timmar efter var ankomst och befriade oss fran en kamera, en dator, 400 dollar och sist men inte minst ett pass. Det var sorgligt, och foranledde ett besok pa polisstationen och en ganska snar avfard. Vi var fardiga med Mombasa och akte en timme soderut till Tiwi beach dar vi slickade saren, laste bocker och blev solbranda. Pa vag darifran besokte vi en helig skog och larde oss om tradens sprak och naturlig viagra.

Tiwi beach

Dow-segling/snorkelturen fran helvetet (hinner inte skriva ner den historien, ni far fraga nagon gang)

Nu ar vi i Nairobi (pa ett internetcafe som stanger om 5 min...). Hit kom vi i tisdags i tron att vi skulle ordna ett nytt pass till mig pa ambassaden, men da kom nasta dusch matata. Ambassaden ar stangd "due to security reasons", och ingen kan saga nar den oppnar. Sa i tre dagar har vi hoppats att vi skulle slippa ur Nairobis grepp, utan lycka. Men vi har bekantat oss ordentligt med Nairobi, atit god mat och skaffat oss en kolonial forebild i Karen Blixen. Nu har vi bokat en safari, imorgon bar det av till Samburu - utan pass.

Pa aterseende!

Karibuni Kenya, hakuna matata*

Fläkten vevar på för fullt i taket, malariaflugorna letar efter hål i nätet och reseförpackningen med Gott & Blandat är snart slut. Dags att meddela sig med omvärlden.

Nairobbery från ovan

I fredags landade Sandra, möttes av undertecknad och tillsammans gjorde vi Nairobi ännu mera osäkert. Efter ett par timmar på dess överraskande civiliserade gator begav vi oss till Afrikas näst största kåkstad Kibera, där det enligt Sandra "ser ut som det gör i hela Indien". Hennes första dag på kontrasternas kontinent, som även innehöll en 2,5 h lång introduktion till begreppet "kenyan time", avslutades sedan med koloniala mängder rödvin och krokodilkött.

Kibera

Inte helt nöjd med frukostvalet. Tur att gröten bara kostade 1,50:-.

Menengai crater

Helgen tillbringades i högt tempo i Nakuru. Med hjälp av en "piki" (= motorcykel och tillhörande förare med extremt begränsat engelskt ordförråd) tog vi oss efter en del förvirring och soppatorsk till Menengai-kratern som jag meddelade Sandra formats av en meteorit (det är tydligen en vulkankrater). Vi besökte även min kompis Jane som slaktat en höna till vår ära, dansade till afrikanska hits på Guava och prövade på fenomenet "Safari med Kenyaner". Det sistnämnda innebär att man först försöker sneaka sig till rabatt på inträdet till parken, sedan högljutt konsumerar stora mängder öl och chips i bilen, allt medan eventuella zebror och giraffer endast uppmärksammas av safariturens svenska deltagare. Dessa omständigheter förändrade dock inte faktumet att Sandra på sin tredje afrikadag fick se fyra av de Stora Fem (närmare bestämt noshörning, lejon, buffel och leopard).

Janes döttrar Grace och Precious i familjens plåtskjul strax utanför Nakuru som saknar el och rinnande vatten. Vi blev lite chockade faktiskt.

Noshörningarna

Safari-gänget: Vi, Sophia, hennes tre kusiner samt Maria och Peaches (vi trodde också att det var ett tjejnamn)

I söndags kväll tog vi nattbussen till Mombasa och en matatu därifrån till badorten Malindi. Här befinner vi oss nu med en betydande andel av den italienska charterbefolkningen. Folk säger ciao till oss på gatorna och män på stranden har försvinnande små badbyxor. Det finns hemskt god pizza här, och enligt Wardas kompis som vi åt en sådan med igår finns det lokalbefolkning som kan mer italienska än Swahili.

Marafa

Här har vi badat i indiska oceanen, besökt geologiska underverk i Marafa och vilat upp oss lite efter ett par hårda dagar. Sandra har även myntat uttrycket malariafluga (bidra gärna med era åsikter huruvida mugor och flyggor egentligen är svåra eller lätta att se skillnad på). 

Stranden

* = Välkommen till Kenya, inga problem

Bland kameler och krokodiler

Så är jag tillbaka i den delen av verkligheten som har rinnande vatten och internet och kan dela med mig av vad som hänt sedan sist.

PGH:s förlossningsavdelning

Läskig bild av bebis förlöst av stolt undertecknad

I sammanlagt två veckor var jag chefs-mzungu på förlossningsavdelningen på sjukhuset i Nakuru, vilket innebar att jag fick assistera på ett antal kejsarsnitt, vänligt avböja att utföra ett själv, och även förlösa en liten pojkbebis på det vanliga sättet.

En lördagmorgon befann jag mig så plötsligt på en matatu på väg mot Turkana i norra Kenya. Turkana är ett av de områden i Kenya som drabbats hårt av torkan, och därför driver Röda Korset nu mat, medicin och vattenprojekt där. Warda, en tjej jag lärt känna genom Emma och som tidigare var clinical officer intern på sjukhuset i Nakuru, jobbar nu som ledare för ett av sjukvårdsteamen. Tack vare henne satt jag nu på en osannolikt skumpig buss som då och då stannade för att föraren skulle rulla ut bönemattan i riktning mot Mecka.

Från Nakuru till Turkanas huvudort Lodwar är det ungefär 45 mil. Resan tog 20 timmar. Där har ni svaret på en stor del av problematiken på Afrikas horn; infrastrukturen är obefintlig, och transport av mat från ett område till ett annat sker på gropiga grusvägar. Det leder till att bönder i bördiga Rift Valley kring Nakuru i år måste slänga tonvis med vitkål på soptippen på grund av för stora skördar, medan folk svälter 50 mil därifrån.

Dagen efter min ankomst skulle Wardas team flytta till Lokichar, en by några mil söderut och jeepen lastades med mediciner, mat och madrasser. För er som undrar om man verkligen kan köra med sådär många madrasser på taket kan jag meddela att nej, det går inte, de trillade av på vägen.

Längs huvudväg A1 mellan Lodwar och Lokichar. Föreställ er hur de mindre vägarna såg ut.

10 min senare

Turkana-kvinnornas främsta statuspryl är halsband. Ju fler desto rikare, och desto längre hals.

Turkana-folket är ett herdefolk och lever på mjölk, blod och kött från getter, kameler och kor som de vallar mellan vattenhål och betesmarker. De idkar en patriarkal kultur som får svenska hockey-omklädningsrum att framstå som Fi-möten. Kvinnorna skaffar mat, bygger hus, tar hand om barn och hämtar vatten. Männen bär runt på små pallar som de sätter sig på i skuggan av ett träd och tuggar tobak. När de inte slåss förstås, Turkana och de andra herdefolken ligger i ständig konflikt med varandra över betesmarker och boskapsstölder. Konflikterna har antagit en otrevligare prägel sedan knivar bytts ut mot kalashnikovs, och detta bidrar till att vissa områden är extremt osäkra. För en utomstående kan man tycka att regionens problem skulle minska avsevärt om någon sysselsatte männen med något konstruktivt, t.ex gräva bevattningskanaler.

Varje dag åkte vi ut till byar där dr Warda i rasande fart lyssnade på bybornas hälsobekymmer och ordinerade mediciner. Någon timme efter att vi anlänt hade ryktet om gratis mediciner spridit sig, och då var det inte många som inte hade minst en paracetamol-krävande krämpa. Många barn hade mask i magen och svamp i huden, och malaria förstås. Dessutom delades det ut antibiotika till höger och vänster, ofta på ganska oklar indikation.

Under besöket vägde och mätte teamets nutritionister alla byns barn och bedömde graden av undernäring. Vid nästa besök till byn delade man ut nötkräm och näringskex. Jag hjälpte till där det behövdes, och lärde mig på så sätt lite Turkana, t.ex den användbara frasen ngarei ataparach, ngarei naparan, ngarei ebong (två på morgon, två mitt på dagen, två på kvällen).

500 kcal i en liten påse. Lite som jordnötssmör, fast äckligt.

Det övergripande intrycket från den här delen av Turkana var inte svältande människor, snarare människor som alltid lever under extremt hårda villkor, där hunger är en del av vardagen. Många måste tillryggalägga långa sträckor till fots varje dag i brännande hetta för att hämta vatten, och vid flera tillfällen kom barn springande mot jeepen när vi körde förbi, skrikandes "maji, maji" (vatten, vatten).

Teamets bas i Lokichar. Puben till höger har en av ortens tre TV-apparater, den drivs av en dieselgenerator.

Mitt och Wardas rum som även fungerade som kök. Här bakas chapati.

 Bybor i Loperot köar för att få majsmjöl.

Den här flickan tog vi med oss tillbaka till sjukstugan i Lokichar. Hon har HIV, tuberkulos och en opportunistisk lunginflammation, är 9 år gammal och väger 11 kg. 

Röda Korsets personal  har sällan ledigt, men det händer att de blir bjudna på en utflykt. Den här helgen åkte vi till Turkana-sjön.

1,5 h ökenresa från Lodwar  uppenbarar sig Kenyas största sjö, Lake Turkana. Här finns det krokodiler. Tydligen använder lokalbefolkningen krokodilvaginor som afrodisiakum (de skär loss dem, torkar och hänger dem runt halsen) 

Sköterskorna Nerbert och Ecochan. Jag försökte lära dem att simma utan större framgång.

Efter tio dagar i skakiga fordon är jag nu tillbaka i Nakuru, lagom till Eid som är nationell helgdag här. På fredag landar Sandra i Nairobi och inte långt därefter bär det av mot kusten. Kanske blir det därifrån jag skriver nästa gång.

Över och ut!

Jessica

Tell me how you're doin' (igen)

Welcome to Africa! får man ibland höra när man som mzungu träffar kenyaner, och jag tar detta som intäkt för att fortsätta använda bloggen med namn efter Dr Albans bevingade ord. Detta trots att jag nu befinner mig i ett helt annat afrikanskt land än förra gången, och att skämtet börjar kännas lite gammalt.

I morgon är det två veckor sedan jag landade i Nairobi, och i morse flög Emma, min föregångare och vän, hem till Sverige. Hög tid alltså att stå på egna ben, börja skriva en egen blogg (Emma har ju förtjänstfullt bloggat på http://eterner.blogspot.com/) och ge er alla en liten re-cap.

Jag befinner mig alltså i Nakuru, två timmars livsfarlig bilresa norr om Nairobi. Nakuru är Kenyas fjärde största stad, känns i själva verket som en småstad, och är mest känd för Nakuru Lake National Park där det finns noshörningar och massor med flamingos.

Jag är här som volontär för en organisation med ett jättelångt namn (http://nhwctr.blogspot.com/) som drivs av Haley, en otroligt trevlig, överpresterande amerikansk tjej i min egen ålder. Volontär är väl inte helt rätt ord, det är mer en form av praktik, och just nu är jag på det statliga sjukhusets förlossningsavdelning. Där tänkte jag passa på att lära mig att förlösa barn the african way, men många saker kommer emellan, idag var det magsjuka.

Jag bor hemma hos Sophia som jobbar på sjukhusets labb. Hon har en väldigt liten trea där färgen flagar på väggarna, i vad jag antar att man måste kalla ett gated community. Det finns i alla fall en grind och en vakt som man måste passera för att komma in på den osannolikt gropiga grusvägen. För mina nyanlända ögon såg det inte mycket ut för världen, men jag börjar misstänka att det i själva verket är ett boende som är få förunnat.

Sedan jag kom hit har Emma hållit mig fantastiskt sysselsatt, en summering i ord skulle bli allt för långrandig så här kommer istället en i väl valda bilder:

När Emma och Haley hämtade mig på flygplatsen tog de med mig till ett elefant-barnhem. Visste ni att elefanter inte klarar sig själva förrän de är 15-16 år? Och att elefantungar ofta dör av sorg om de sett sina föräldrar bli dödade.

 Dagen efter ankomst besökte vi Sophias dotter Sheila, åkte till en nationalpark, promenerade i en gorge och såg flodhästar.

 Sheila bor i Naiwasha där hennes pojkvän jobbar på ett rosföretag. I Naiwasha odlas nästan alla rosor som säljs i Europa, i gigantiska växthus som det här.

Dagen efter (ingen vila, ingen ro) bar det av till Masai Mara. Där såg vi väldigt väldigt väldigt många gnuer. De ser ut så här. Anledningen till att de är så många är att något som kallas "the great migration" pågår just nu. Då flyttar gnuerna från Kenya till Tanzania (eller var det tvärtom?)

Trädet med gamar, ett måste i varje savannresenärs fotoalbum.

Yep, ni ser rätt, det är en hög med lejonungar.

Trumvirvel....leoparden!

Emma lyssnar på dramatisk klassisk musik och blir kung av savannen.

Ett lejon släpar hem frukosten.

Emma med Masai-pojkvän i solnedgång.

Hippie-night på Guava lounge

Här bor jag, fåren vet jag inte var de hör hemma.

Sophia lagar kycklinggryta under det återkommande strömavbrottet på måndagskvällar.

Den obligatoriska bilden på blond flicka och afrikanskt barn. Det här är Abbey, hon bor på ett fint barnhem vi besökte och är HIV-smittad.