Bland kameler och krokodiler

Så är jag tillbaka i den delen av verkligheten som har rinnande vatten och internet och kan dela med mig av vad som hänt sedan sist.

PGH:s förlossningsavdelning

Läskig bild av bebis förlöst av stolt undertecknad

I sammanlagt två veckor var jag chefs-mzungu på förlossningsavdelningen på sjukhuset i Nakuru, vilket innebar att jag fick assistera på ett antal kejsarsnitt, vänligt avböja att utföra ett själv, och även förlösa en liten pojkbebis på det vanliga sättet.

En lördagmorgon befann jag mig så plötsligt på en matatu på väg mot Turkana i norra Kenya. Turkana är ett av de områden i Kenya som drabbats hårt av torkan, och därför driver Röda Korset nu mat, medicin och vattenprojekt där. Warda, en tjej jag lärt känna genom Emma och som tidigare var clinical officer intern på sjukhuset i Nakuru, jobbar nu som ledare för ett av sjukvårdsteamen. Tack vare henne satt jag nu på en osannolikt skumpig buss som då och då stannade för att föraren skulle rulla ut bönemattan i riktning mot Mecka.

Från Nakuru till Turkanas huvudort Lodwar är det ungefär 45 mil. Resan tog 20 timmar. Där har ni svaret på en stor del av problematiken på Afrikas horn; infrastrukturen är obefintlig, och transport av mat från ett område till ett annat sker på gropiga grusvägar. Det leder till att bönder i bördiga Rift Valley kring Nakuru i år måste slänga tonvis med vitkål på soptippen på grund av för stora skördar, medan folk svälter 50 mil därifrån.

Dagen efter min ankomst skulle Wardas team flytta till Lokichar, en by några mil söderut och jeepen lastades med mediciner, mat och madrasser. För er som undrar om man verkligen kan köra med sådär många madrasser på taket kan jag meddela att nej, det går inte, de trillade av på vägen.

Längs huvudväg A1 mellan Lodwar och Lokichar. Föreställ er hur de mindre vägarna såg ut.

10 min senare

Turkana-kvinnornas främsta statuspryl är halsband. Ju fler desto rikare, och desto längre hals.

Turkana-folket är ett herdefolk och lever på mjölk, blod och kött från getter, kameler och kor som de vallar mellan vattenhål och betesmarker. De idkar en patriarkal kultur som får svenska hockey-omklädningsrum att framstå som Fi-möten. Kvinnorna skaffar mat, bygger hus, tar hand om barn och hämtar vatten. Männen bär runt på små pallar som de sätter sig på i skuggan av ett träd och tuggar tobak. När de inte slåss förstås, Turkana och de andra herdefolken ligger i ständig konflikt med varandra över betesmarker och boskapsstölder. Konflikterna har antagit en otrevligare prägel sedan knivar bytts ut mot kalashnikovs, och detta bidrar till att vissa områden är extremt osäkra. För en utomstående kan man tycka att regionens problem skulle minska avsevärt om någon sysselsatte männen med något konstruktivt, t.ex gräva bevattningskanaler.

Varje dag åkte vi ut till byar där dr Warda i rasande fart lyssnade på bybornas hälsobekymmer och ordinerade mediciner. Någon timme efter att vi anlänt hade ryktet om gratis mediciner spridit sig, och då var det inte många som inte hade minst en paracetamol-krävande krämpa. Många barn hade mask i magen och svamp i huden, och malaria förstås. Dessutom delades det ut antibiotika till höger och vänster, ofta på ganska oklar indikation.

Under besöket vägde och mätte teamets nutritionister alla byns barn och bedömde graden av undernäring. Vid nästa besök till byn delade man ut nötkräm och näringskex. Jag hjälpte till där det behövdes, och lärde mig på så sätt lite Turkana, t.ex den användbara frasen ngarei ataparach, ngarei naparan, ngarei ebong (två på morgon, två mitt på dagen, två på kvällen).

500 kcal i en liten påse. Lite som jordnötssmör, fast äckligt.

Det övergripande intrycket från den här delen av Turkana var inte svältande människor, snarare människor som alltid lever under extremt hårda villkor, där hunger är en del av vardagen. Många måste tillryggalägga långa sträckor till fots varje dag i brännande hetta för att hämta vatten, och vid flera tillfällen kom barn springande mot jeepen när vi körde förbi, skrikandes "maji, maji" (vatten, vatten).

Teamets bas i Lokichar. Puben till höger har en av ortens tre TV-apparater, den drivs av en dieselgenerator.

Mitt och Wardas rum som även fungerade som kök. Här bakas chapati.

 Bybor i Loperot köar för att få majsmjöl.

Den här flickan tog vi med oss tillbaka till sjukstugan i Lokichar. Hon har HIV, tuberkulos och en opportunistisk lunginflammation, är 9 år gammal och väger 11 kg. 

Röda Korsets personal  har sällan ledigt, men det händer att de blir bjudna på en utflykt. Den här helgen åkte vi till Turkana-sjön.

1,5 h ökenresa från Lodwar  uppenbarar sig Kenyas största sjö, Lake Turkana. Här finns det krokodiler. Tydligen använder lokalbefolkningen krokodilvaginor som afrodisiakum (de skär loss dem, torkar och hänger dem runt halsen) 

Sköterskorna Nerbert och Ecochan. Jag försökte lära dem att simma utan större framgång.

Efter tio dagar i skakiga fordon är jag nu tillbaka i Nakuru, lagom till Eid som är nationell helgdag här. På fredag landar Sandra i Nairobi och inte långt därefter bär det av mot kusten. Kanske blir det därifrån jag skriver nästa gång.

Över och ut!

Jessica

Tell me how you're doin' (igen)

Welcome to Africa! får man ibland höra när man som mzungu träffar kenyaner, och jag tar detta som intäkt för att fortsätta använda bloggen med namn efter Dr Albans bevingade ord. Detta trots att jag nu befinner mig i ett helt annat afrikanskt land än förra gången, och att skämtet börjar kännas lite gammalt.

I morgon är det två veckor sedan jag landade i Nairobi, och i morse flög Emma, min föregångare och vän, hem till Sverige. Hög tid alltså att stå på egna ben, börja skriva en egen blogg (Emma har ju förtjänstfullt bloggat på http://eterner.blogspot.com/) och ge er alla en liten re-cap.

Jag befinner mig alltså i Nakuru, två timmars livsfarlig bilresa norr om Nairobi. Nakuru är Kenyas fjärde största stad, känns i själva verket som en småstad, och är mest känd för Nakuru Lake National Park där det finns noshörningar och massor med flamingos.

Jag är här som volontär för en organisation med ett jättelångt namn (http://nhwctr.blogspot.com/) som drivs av Haley, en otroligt trevlig, överpresterande amerikansk tjej i min egen ålder. Volontär är väl inte helt rätt ord, det är mer en form av praktik, och just nu är jag på det statliga sjukhusets förlossningsavdelning. Där tänkte jag passa på att lära mig att förlösa barn the african way, men många saker kommer emellan, idag var det magsjuka.

Jag bor hemma hos Sophia som jobbar på sjukhusets labb. Hon har en väldigt liten trea där färgen flagar på väggarna, i vad jag antar att man måste kalla ett gated community. Det finns i alla fall en grind och en vakt som man måste passera för att komma in på den osannolikt gropiga grusvägen. För mina nyanlända ögon såg det inte mycket ut för världen, men jag börjar misstänka att det i själva verket är ett boende som är få förunnat.

Sedan jag kom hit har Emma hållit mig fantastiskt sysselsatt, en summering i ord skulle bli allt för långrandig så här kommer istället en i väl valda bilder:

När Emma och Haley hämtade mig på flygplatsen tog de med mig till ett elefant-barnhem. Visste ni att elefanter inte klarar sig själva förrän de är 15-16 år? Och att elefantungar ofta dör av sorg om de sett sina föräldrar bli dödade.

 Dagen efter ankomst besökte vi Sophias dotter Sheila, åkte till en nationalpark, promenerade i en gorge och såg flodhästar.

 Sheila bor i Naiwasha där hennes pojkvän jobbar på ett rosföretag. I Naiwasha odlas nästan alla rosor som säljs i Europa, i gigantiska växthus som det här.

Dagen efter (ingen vila, ingen ro) bar det av till Masai Mara. Där såg vi väldigt väldigt väldigt många gnuer. De ser ut så här. Anledningen till att de är så många är att något som kallas "the great migration" pågår just nu. Då flyttar gnuerna från Kenya till Tanzania (eller var det tvärtom?)

Trädet med gamar, ett måste i varje savannresenärs fotoalbum.

Yep, ni ser rätt, det är en hög med lejonungar.

Trumvirvel....leoparden!

Emma lyssnar på dramatisk klassisk musik och blir kung av savannen.

Ett lejon släpar hem frukosten.

Emma med Masai-pojkvän i solnedgång.

Hippie-night på Guava lounge

Här bor jag, fåren vet jag inte var de hör hemma.

Sophia lagar kycklinggryta under det återkommande strömavbrottet på måndagskvällar.

Den obligatoriska bilden på blond flicka och afrikanskt barn. Det här är Abbey, hon bor på ett fint barnhem vi besökte och är HIV-smittad.