En kort historik over nastan allting

Detta har hant:

Fyra veckor sedan: Jessica har anlander Kapstaden, irrar runt i staden med varldens tredje hogsta mordfrekvens, spenderar dagarna med att studera fascikulerande muskler, och lar sig sta pa en surfbrada.

Tva veckor sedan: Pernilla, Maja och Sophia ankommer, och de fyra musketorerna/"the Swedish swimsuit-team" paborjar planeringen av Afrika-resan och inleder bootcamp Africa 2009 med toppsatsning pa saval Table Mountain som Lion's Head. Rock-climibing vid Chrystal Pools ("My god, why are all swedish girls so good at rock climbing?" Andrew MacPherson 11/12 2009), overkropps-pumping pa surfbradan med Michelle, helkroppstraning vid fastklamrande pa segelbat i full storm och mycket, mycket mer. Mission accomplished.

En vecka sedan: Amanda anlander till en valkomstkommitte bestaende av fyra tippade tjejer (Team Sweden) och en otippad nyfunnen van - Vuvu. Hon tar oss med till sitt skjul i Langa, Kapstadens aldsta och minsta kakstad. Dar inmundigar vi en och annan ol med the locals for att sedan somna mer eller mindre bekvamt pa Vuvus golv. Vilken natt!
Dagen som foljer blir oerhort innehallsrik. Vi besoker den fantastiska vin- (och get)garden Fairview dar vi provar viner hejvilt och ater pinsamma mangder av diverse ostar. Matta, nojda och salongsberusade (forutom Jessan) gor vi like Tom and cruise tillbaka till stan. Dar tar Michelle med oss till en sjukt cool marknad med lokala designers, inkluderande hennes syster som saljer oss haftiga, handsydda bikinis for en overkomlig summa. Kvallen bjuder pa hejda-fest utan dess like, dar gamla och nya bekantskaper tas till nya nivaer bade fysiskt och psykiskt, men som aven resulterar i Maja Bergmans kronika "Varfor, varfor?".

Da borjar roadtrippen. Lat oss presentera dess deltagare:

Pernilla Svefors: Navet i hjulet vi alla snurrar i. Ses ofta: Begraven i en bok. Ses ibland: Starta flashmobs pa dansgolvet.

Maja Bergman: Lagets lattviktare studsar av surfbradan for att hon ar sa liten, men underhaller oss storligen med kunglig humor.

Bastiaan Boon: Team Sweden nyper sig i armen. Bas kan det latinska namnet pa minsta sparv och ogras pa den afrikanska savannen, pratar 9 sprak och lagar aven gruppens alla maltider. De senaste 8 manaderna har han spenderat som game ranger i ett reservat.

Amanda Wikstrom: Sangfagel, frisor och konstnarssjal. Nu gruppens elektronikansvarige. Tanker snart kopa en trumma, och aldrig lamna Afrika.

Sophia Nosko: Kvinnan som kan sova pa vilket underlag som helst tanker ofta efter fore, funderar, fnittrar och hickar hogt.

John Rambo: Random snubbe vi traffade pa hostelet, dar han ordnar "creative evenings" varje vecka. Han ar pa vag till en by langre upp langs kusten dit han ska flytta "to spread positive attitude and create a global nation". Typ. Oklart hur han ska hinna med det mellan spliffarna som sprider en bohemisk lukt i var bil.

Jessica Svefors: Sist men inte minst har vi deltagaren vars skratt ljuder genom betongvaggar. Ansvarsomrade: Solkram. Har hittills misslyckats fatalt, da fem av sex gruppmedlemmar idag knaprar paracetamol for att kunna sitta ner.

Vi har nu kort i tre dagar langs kusten, och taltat pa campingplatser langs vagen. Vi har sett folk kasta sig ut fran varldens hogsta bungey jump samt besokt ett reservat dar vi sag (hall i er) elefanter, vartsvin, buffel, antiloper, och, helt plotsligt, dasande vid en buske 4 meter fran bilen, 3 st lejon. Da fick Jessan tarar i ogonen, Pernilla hyperventilerade och Amanda ville krakas av entusiasm.

Igar kvall kom vi fram till Cintsa dar vi befinner oss nu. Det ar ett litet stalle med en milsvid strand, en lagun och ett hostel, som markerar borjan pa det som kallas "wild coast". Mest for att andelen gropiga grusvagar okar markant tror vi. Har tankte vi chilla nagra dagar och battra pa solbrannan, innan vi fortsatter norrut till mindre civiliserade omraden. Julen ska vi antagligen tillbringa pa Bas f.d. reservat. Strax fore nyar flyger vi fran Johannesburg upp till Dar Es Salaam, och ser forhoppningsvis fyrverkerierna pa Zanzibar.

So long! /Jessica, Pernilla, Maja, Sophia och Amanda

Ps: Bilder hade forstas lattat upp denna mastodonttext, men hostelet erbjuder inga sadana tjanster - sa hall ut, for varlden ar sa stor, langt storre an du tror. (De kommer snart.)

Howzit!?

Tiden flyger nar man har roligt. Den flyger sa snabbt att man kan glomma en fodelsedag. Forlat pappa. En hel vecka har flugit forbi pa ett ogonblick och Kapstaden har vunnit mitt hjarta.

Forra helgens plaskande i vagorna under min surfbrada gav mig en kompakt forkylning. Nagra dagar passerade darfor i en snorig dimma, varuti jag hann marknadsundersoka Sydafrikanska forkylningsmediciner och bekanta mig med de trevliga manniskorna pa mitt nya hostel. Tillsammans med nagra av dessa har jag sedan mitt tillfrisknande begett mig ut pa aventyr. En solnedgang har beskadats halvags upp pa Lions Head och Table Mountain har bestigits.

Fotbolls-VM-lottningen besags i fredags tillsammans med tusentals glada Capetonians tutande i plasttrumpeter som kallas vuvuzelas. Nar lottningen var avgjord, och vardlandets invanare insag att de hamnat i en grupp fran helvetet var de anda glada. "Vi har ju vart hemliga vapen - vuvuzelas" Hoppas for Sydafrikanernas motstandares skull att de har med sig oronproppar, det hade inte jag.

I lordags exekuterade jag den stralande planen att ta en surflektion kl 9 pa morgonen. Det faktum att jag dagen innan hade vandrat 6 timmar upp och nedfor ett berg, och sedan gatt ut pa stan och konsumerat alkohol borde kanske ha hindrat mig. Val i vagorna sa diverse muskelgrupper mycket riktigt ifran, och trots att jag ihardigt paddlade runt i 4 h gav det minimalt resultat pa mina formagor, lite mer pa solbrannan dock. Efter lektionen blev det favorit i repris, calamaris pa piren i Kalk Bay. Senare tog surfinstruktor Michelle med sig mig och Matthias (en annan nyvunnen van) hem till sig i Hout Bay. Vi satt pa stranden och sag solen ga ner, varefter vi akte hem till Michelles kompis pa braai = grillning.

Sa kom sondag, och jag begav mig ut till flygplatsen och hamtade upp tre blaogda flickor. Kapstaden valkommnade dem med braii pa en restaurang i kakstaden Guguletu (sms fran pappa: "kakstad? vill ni do dag ett?"). Solen stekte deras bleka anleten medan kottet grillades och musiken pumpade ur hogtalarna. "Det har ar ungefar som Leksand pa midsommar, fast anda inte" sa Maja.

Gardagen agnades at stundtals angestfylld planering av den stundande resan. Men nu ar flygbiljetter bokade, talt inlanade och jag har fatt en korlektion i vanstertrafik. Hello africa here we come.

Jag slutar dar, fastan det finns mycket mer att beratta. Nu nar vi ar fyra, snart fem, kanske bloggen kommer hemsokas av fler ivriga skribenter, och uppdateringarna bli nagot fler.

Pa aterseende,

Jessica mfl

Hello Africa, tell me how ya doin...

...for att anvanda Dr Albans bevingade ord. Forsta veckan till anda i staden pa det goda hoppets udde. Varldens ande eller varldens borjan, beroende pa hur man ser det. Nar jag satt pa stranden vid Camps Bay haromdagen kandes det mest som det senare. Atlantens vagor slog in over klippor och kritvit sand, och tog med sig lite kyla fran antarktis glaciarer (de som forfarande finns kvar).

En vecka, fyra hostels, och flipflopskav mellan tarna. Lakarna pa Groote Schuur Hospital (eller Hrrraate Skyyr, som Alan idag larde mig uttala det) har tagit emot mig med oppna armar, och latit mig inspektera alla myoklonier, neurofibrom och Guillame Barre-pareser som gatt att uppbada pa avdelningen. 25% av alla patienter har HIV, det finns ingen handsprit pa avdelningen och journalerna skrivs for hand. Men MR-undersokningarna gar pa lopande band och neurokirurgerna lagger intracerebrala stent varje dag.

Kapstaden ar ungefar lika schitzofren som dess storsta sjukhus. Kostymer, barfotabarn och manniskor som bar saker pa huvudet. Skyskrapor och platskjul, halal-restauranger och ekologiska butiker. Det ar fullstandigt fantastiskt forvirrande och fascinerande.

I helgen har jag surfat min forsta vag dar atlanten moter indiska oceanen, fatt avbryta namnda surflektion pa grund av haj-alarm, simmat med pingviner och atit gudomliga calamaris i Kalk Bay.

I veckan som kommer ska jag fortsatta njuta under den afrikanska solen, lara mig mer om subaraknoidal-blodningar, kurera min forkylning, ta fler surflektioner, och kanske skriva ett till, mindre prosaiskt blogg-inlagg.

Tills dess ska ni veta att jag saknar er.  Kram Jessica