Tell me how you're doin' (igen)

Welcome to Africa! får man ibland höra när man som mzungu träffar kenyaner, och jag tar detta som intäkt för att fortsätta använda bloggen med namn efter Dr Albans bevingade ord. Detta trots att jag nu befinner mig i ett helt annat afrikanskt land än förra gången, och att skämtet börjar kännas lite gammalt.

I morgon är det två veckor sedan jag landade i Nairobi, och i morse flög Emma, min föregångare och vän, hem till Sverige. Hög tid alltså att stå på egna ben, börja skriva en egen blogg (Emma har ju förtjänstfullt bloggat på http://eterner.blogspot.com/) och ge er alla en liten re-cap.

Jag befinner mig alltså i Nakuru, två timmars livsfarlig bilresa norr om Nairobi. Nakuru är Kenyas fjärde största stad, känns i själva verket som en småstad, och är mest känd för Nakuru Lake National Park där det finns noshörningar och massor med flamingos.

Jag är här som volontär för en organisation med ett jättelångt namn (http://nhwctr.blogspot.com/) som drivs av Haley, en otroligt trevlig, överpresterande amerikansk tjej i min egen ålder. Volontär är väl inte helt rätt ord, det är mer en form av praktik, och just nu är jag på det statliga sjukhusets förlossningsavdelning. Där tänkte jag passa på att lära mig att förlösa barn the african way, men många saker kommer emellan, idag var det magsjuka.

Jag bor hemma hos Sophia som jobbar på sjukhusets labb. Hon har en väldigt liten trea där färgen flagar på väggarna, i vad jag antar att man måste kalla ett gated community. Det finns i alla fall en grind och en vakt som man måste passera för att komma in på den osannolikt gropiga grusvägen. För mina nyanlända ögon såg det inte mycket ut för världen, men jag börjar misstänka att det i själva verket är ett boende som är få förunnat.

Sedan jag kom hit har Emma hållit mig fantastiskt sysselsatt, en summering i ord skulle bli allt för långrandig så här kommer istället en i väl valda bilder:

När Emma och Haley hämtade mig på flygplatsen tog de med mig till ett elefant-barnhem. Visste ni att elefanter inte klarar sig själva förrän de är 15-16 år? Och att elefantungar ofta dör av sorg om de sett sina föräldrar bli dödade.

 Dagen efter ankomst besökte vi Sophias dotter Sheila, åkte till en nationalpark, promenerade i en gorge och såg flodhästar.

 Sheila bor i Naiwasha där hennes pojkvän jobbar på ett rosföretag. I Naiwasha odlas nästan alla rosor som säljs i Europa, i gigantiska växthus som det här.

Dagen efter (ingen vila, ingen ro) bar det av till Masai Mara. Där såg vi väldigt väldigt väldigt många gnuer. De ser ut så här. Anledningen till att de är så många är att något som kallas "the great migration" pågår just nu. Då flyttar gnuerna från Kenya till Tanzania (eller var det tvärtom?)

Trädet med gamar, ett måste i varje savannresenärs fotoalbum.

Yep, ni ser rätt, det är en hög med lejonungar.

Trumvirvel....leoparden!

Emma lyssnar på dramatisk klassisk musik och blir kung av savannen.

Ett lejon släpar hem frukosten.

Emma med Masai-pojkvän i solnedgång.

Hippie-night på Guava lounge

Här bor jag, fåren vet jag inte var de hör hemma.

Sophia lagar kycklinggryta under det återkommande strömavbrottet på måndagskvällar.

Den obligatoriska bilden på blond flicka och afrikanskt barn. Det här är Abbey, hon bor på ett fint barnhem vi besökte och är HIV-smittad.